Camilla Mattila

Den här bloggen är död. Besök min nya blogg om ni känner för det!

Trots att jag nog själv mestadels glömt bort bloggen verkar det finnas de som faktiskt inte gjort det, utan kikar in här varje dag. För de kanske det kommer som en rolig överraskning att jag tänkt börja blogga igen. Trots att det ibland är världens tristaste att skriva, speciellt då man har noll inspiration, är det ibland hur roligt som helst. Ja, jag har faktiskt saknat att blogga.

Vad har hänt sen sist då? Jag tänker inte dra någon lång berättelse om allt jag sysslat med i fem månader, för det är inte intressant för någon. I stora drag har detta hänt:

- Jag har flyttat från Luleå, till Korva, till Kiruna och tillbaka till Luleå
- Jag har tagit körkort.
- Jag har börjat mitt andra år på min utbildning.
- Jag har skaffat pojkvän, som jag varit tillsammans med sen april.
- Jag har röstat för första gången. Självklart på Socialdemokraterna!




/ Camilla

Nu är det inte alls länge kvar till påsk, vilket även min granne uppmärksammat då han äntligen plockat ner julpynten! Jag skulle aldrig kunna ha en tänd adventsljusstake i fönstret från i början av december till nästan början av april. Jag var nära på att kasta in en lapp åt grannen genom brevinkastet, men det blev aldrig av. Om någon annan gjorde det, eller om han bara själv kände sig redo för att plocka ner vet jag inte, men dags var det!

Eftersom det snart är påsk är det även snart "lov". De senaste dagarna har jag pluggat, pluggat, pluggat och pluggat. Förhoppningsvis kan jag då passa på att njuta av att vara ledig i påsk. Mest troligt får jag dras med matten då också, men absolut i mindre omfattning än nu. Jag är rent av imponerad av hur mycket jag lyckats åstadkomma i "pluggväg" de senaste veckorna. Aldrig hade jag kunnat tro att jag kunde vara så ambitiös!


/ Camilla

Mamma, varför döpte inte ni mig till Camilla Elina Beslutsångest Mattila? Det hade verkligen passat mig hur bra som helst, för jag kan aldrig bestämma mig över någonting. Det kvittar t.o.m. om saken gäller något litet, som vilket godis man ska köpa, eller något betydligt större. Just idag har jag funderat mig tokig på saker och ting. Jag är verkligen den som lever efter magkänslan och mina plötsliga idéer. Idag har jag bestämt mig för att inte bo på Örnäset i Luleå efter juni månad i år. Om det var ett bra beslut eller inte lär jag märka av senare i år, men just nu känns det som ett steg framåt. Vart jag tar vägen återstår att se, men jag har siktet inställt på ett ställe jag trivs väldigt bra på! :-)

För att gå från en sak till en annan måste jag säga att jag är förvånad över att jag är trött. Visserligen är jag nästan alltid trött, men förra natten (om man ens kan kalla det natt) sov jag från ca 21:00 till 07:00. Hur jag kunde somna så tidigt har jag ingen aning om, men det måste ha varit "Lundbohmdagen" på skolan som tog mina krafter. Dagen var lika trevlig som förra året, och i princip enda stora skillnaden var att jag nu var gruppfadder istället för gymnasie-elev. Dagen avslutades med tre rätters middag och underhållande i form av en komiker. Vardagslyx möjligtvis!

För att nu inte vänja mig vid lyx ska jag fortsätta äta mina vindruvor, som denna gång smakade skit! Man kan helt enkelt inte äta godis varje dag (tyvärr).


/ Camilla

Ibland kan man ju undra hur världen skulle se ut om alla var som mig, för vissa gånger förstår jag inte ens mig själv. Får jag upp en idé följer jag den och ser till att den förverkligas. Faktum är att det knappt spelar någon roll vad idén är, utan säger magkänslan att den är bra litar jag på det. I somras kom jag på att jag skulle cykla 10 mil enkel väg bort till mina släktingar, och idag kom jag på något helt annat. Det sistnämnda behåller jag dock för mig själv. Vad jag vill komma fram till är att man väl bara ångrar saker man låtit bli ogjorda istället för tvärtom.

För att gå från en sak till en helt annan, vilket jag sägs vara väldigt bra på, har jag idag tagit första steget mot ett finare hem här. Från att ha ett vardagsrum som minst sagt kan liknas vid en jaktkoja med mörka träslag och älghorn på väggen har jag lyckats övertyga även min väldigt skeptiska mamma till att lite ljus inte skadar tillvaron. Aldrig hade jag kunnat tro att mamma skulle gå med på något jag föreslår angående förändringar i hemmet, samt själv börja tänka i mina banor (även om hon försöker dölja att hennes idéer faktiskt är mina från början). Heja mamma!


/ Camilla

Jag måste börja med att säga att Nokia-telefoner inte är att underskatta! Även om den flygit i backen fungerar den hur bra som helst, till skillnad från min Sony Ericsson w995 som mötte sin död igår helt utan anledning. I ena stunden läser jag mitt sms, och när jag i nästa ska börja svara så dör den. När jag kom hem försökte jag få liv i den genom att försöka ladda den, men då är tydligen inte batteriet av märket "Sony Ericsson" mer. Jag tror att jag ska börja följa Dannes spår att följa Nokia istället för att hylla Sony Ericsson, för min telefon kan ta sig!

Idag hade jag tänkte plugga kemi, men jag får se hur det går med den saken. Just nu är det så fint väder ute att jag gärna går dit istället för till mitt skrivbord. För att tillägga behöver jag inte städa ute för att kunna gå dit, medan mitt skrivbord liknar ett avlastningsbord just nu. Kan ingen bara lära mig att sluta vara så slarvig ibland? :-D


/ Camilla