Ett stycke jag
Ibland kan man ju undra hur världen skulle se ut om alla var som mig, för vissa gånger förstår jag inte ens mig själv. Får jag upp en idé följer jag den och ser till att den förverkligas. Faktum är att det knappt spelar någon roll vad idén är, utan säger magkänslan att den är bra litar jag på det. I somras kom jag på att jag skulle cykla 10 mil enkel väg bort till mina släktingar, och idag kom jag på något helt annat. Det sistnämnda behåller jag dock för mig själv. Vad jag vill komma fram till är att man väl bara ångrar saker man låtit bli ogjorda istället för tvärtom.
För att gå från en sak till en helt annan, vilket jag sägs vara väldigt bra på, har jag idag tagit första steget mot ett finare hem här. Från att ha ett vardagsrum som minst sagt kan liknas vid en jaktkoja med mörka träslag och älghorn på väggen har jag lyckats övertyga även min väldigt skeptiska mamma till att lite ljus inte skadar tillvaron. Aldrig hade jag kunnat tro att mamma skulle gå med på något jag föreslår angående förändringar i hemmet, samt själv börja tänka i mina banor (även om hon försöker dölja att hennes idéer faktiskt är mina från början). Heja mamma!
/ Camilla
