Camilla Mattila

Jag kan inte i ord beskriva hur jag känner mig just nu. Det är alldeles för många känslor som rusar fram samtidigt. Jag är sur, ledsen, arg och allt i den stilen. Hur och varför folk gör såhär mot mig förstår jag inte. Det går inte in i mitt huvud hur jag än vrider och vänder på det. Vad har jag gjort för att förtjäna allt det här? Ska jag göras till åtlöje för att jag öppet framför mina tankar och åsikter, och kämpar för min rättvisa? I andras ögon skulle det nog klassas som fullständigt normalt.

I många år har jag haft andras behov prioriterade före mina egna. Jag har avstått väldigt mycket för att vara andra tillfreds och hjälpa till. Trots att jag haft det stressigt, och haft annat i åtanke har jag inte avvikit från något som rör andra. Trots att jag många gånger känt ren ilska har jag gjort mitt bästa för att hålla masken och slutföra det jag påbörjat. Att det sedan ska vara svårt för andra att uppmärksamma och respektera det är oförståeligt. Hur kan man beskylla mig för att vara lat och inte göra någonting, när jag väldigt sällan just gör ingenting. Den som tror att man kan gå naturvetenskapliga programmet med naturvetenskap som inriktning utan att göra ingenting har otroligt fel. Väldigt sällan har vi inte haft någonting att göra, men har jag slutat att hjälpa andra för det? Nej, utan det har klassats som att jag bara ska ha mer tid för det. Är det inte då jag borde få ha min fritid som alla andra?

Jag lever mestadeles efter den gyllene regeln - att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Beter man sig inte bra mot mig kan jag hålla masken och bita ihop ett tag, men efter en tid går det inte. Då är det istället jag som gör fel, eftersom jag inte beter mig exemplariskt. Har den andra personen då inget med saken att göra? Ska jag behöva behandla folk som gudomligheter om jag själv blir behandlad som något mycket sämre? Det tycker inte jag, och jag kommer inte att ändra mina åsikter oavsett. Rättvisa ska råda över alla. Jag kan kämpa hur länge som helst för att bli rättvist behandlad, t.o.m. hela mitt liv. Jag tänker inte acceptera felbehandlingar.

De flesta som känner mig vet hur mycket jag gör, och har gjort för andra i flera år. Det har inte varit lätt, men jag har blivit upplärd sedan barnsben att hjälpa till, och inte bara glida på ett bananskal livet ut. Är det då rätt att håna mig? Håna och göra mig till åtlöje? Jag tycker att det är fel!

Jag ska inte behöva tryckas ned för att jag lever efter vissa principer. Jag är stolt över vad jag lyckats åstadkomma i mina arton år vid livet. Har jag gjort fel har jag också lärt mig av felen, och i väldigt få fall begått samma misstag igen. Jag har gjort mitt bästa, och duger inte det kan den som klagat själv få förbättra saken, vad det än gäller. Så är det bara.

För tillfället har jag alldeles för många tankar och känslor i huvudet för att överhuvudtaget kunna klargöra någonting ordentligt, men jag hoppas att jag lyckats beskriva en del av dem i alla fall. Kort sagt känns det som att ha fått en dolkstöt i ryggen, och samtidigt ha blivit kastad ned för ett stup med nittio graders lutning. Trots det avviker jag inte från min heder, för utan heder förlorar man sin själ. Varje människa ska ha ett värde, men jag undrar om kanske folk glömt bort att jag också har ett värde? Jag är ingen dålig människa, och förtjänar betydligt bättre behandling än jag får.


/ Camilla